Tiden går lite snabbare här, tro det eller ej. Nu är vi halvvägs in i semestern och jag börjar känna mig som en människa igen. Samma visa varje år, alldeles för mycket jobb i december och man hinner inte riktigt varva ner över jul och nyår. Det är först när man kommer hemifrån till värmen och dåligt wi-fi som man känner lugnet inifrån. Dom största valen är om man ska virka eller läsa en bok, vilken frukt-shake man ska välja eller om man tröttnat på pad-thaien och ska välja panang-curryn istället?

Efter några dagar börjar kreativiteten komma tillbaka och man börjar fota mera, skriver ner några bra jobb-idéer och orkar till och med yoga lite för man blir lite stel av att sitta och leka i sanden.

Men det känns ändå som att lugnet inte infann sig förrän vi kom hit till Koh Jum, eller Koh Pu som ön också kallas. En liten ö mitt i Thai-svenska smeten som ändå är lite okänd, än så länge. Vi tog färjan hit ifrån Koh Lanta, det tog ca en timma och det gick ovanligt smidigt. Fram tills vi hoppade över till Longtailbåten och fick sitta mitt på havet och vänta på en annan färja som skulle släppa av folk. Det tog lika lång tid att ta sig ifrån standen till hotellet som hela färjeturen. Men vi hade ändå tur att det inte var oväder eller överfulla båtar som det kan vara.

Det är verkligen härligt att bo på stranden utan stora vägar i närheten, god mat som man kan få serverad på rummet, men framförallt att slippa städa och tvätta!

Det första Leonard gör på morgonen är att springa ut och leka på stranden. Vi har ingen morgonsol på våran strand så det är svalt och skönt i några timmar.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here